Trots att det finns tre år gamla förslag från Högskoleverket kring hur Sverige snabbt kan börja leva upp till minoritetsspråkslagens krav på att få fram lärare i de nationella minoritetsspråken, så har fortfarande inget hänt, konstaterar Sveriges Jiddischförbunds ordförande Susanne Sznajderman-Rytz.
”Det är tyvärr en mycket mager version som nu ligger till grund för lärarbehörighet i alla språk bortsett från jiddisch”, säger hon.
”Här är jiddisch negativt särbehandlat. Det finns bara möjlighet att studera jiddisch i Lund. Däremot finns det ingen möjlighet att inom ramen för den ordinarie lärarutbildningen bli behörig som lärare i jiddisch.”
Högskoleverket föreslog också i sin rapport från 2011 att yrkesverksamma lärare skulle ha tillgång till behörighetsgivande lärarutbildning i jiddisch. Inte heller detta har det blivit något av.
”Staten har fördröjt och på så vis utarmat antalet lärare, som för 15 år sedan kunde varit aktuella eller intresserade av detta”, säger Susanne Sznajderman-Rytz.
Hon är också starkt kritisk vad gäller bristen på information om lärarutbildning för undervisning i och på de nationella minoritetsspråken:
”Här har Språkrådet och andra ansvariga myndigheter varit alldeles för passiva och inte tidigare ägnat frågan något större intresse”.
Sveriges Jiddischförbund och representanter för de andra minoritetsspråken står inte ensamma i sin kritik. Att Sverige inte lever upp till kraven i minoritets- och minoritetsspråkslagstiftningen framhåller även Europarådet, som vid sin granskning, uttalat kritik mot Sverige i lärarfrågan.
FS
Foto, från ovan: Utdrag ur HSV 2011:14 R, Susanne Sznajderman-Rytz
Detta var huvuddragen i högskoleverkets förslag från 2011
1. Utpekade universitet/högskolor tilldelas nationellt ansvar för de olika minoritetsspråken (gällande forskning/högre utbildning/lärarutbildning).
2. Regeringen bör utreda hur existerande lärarexamina ska förbereda för yrkesutövning i de nationella minoritetsspråken. Vidare bör regeringen lyfta ut de nationella minoritetsspråken ur samlingsbegreppet ”modersmål”, så att de som egen ämnesgrupp ska kunna kombineras med alla andra ämnen i syfte att underlätta tvåspråkig undervisning. Man bör även klargöra och informera om hur den kompletterande pedagogiska utbildning som leder till ämneslärarexamen kan bli tillgänglig för personer med ämneskunskaper i något av de nationella minoritetsspråken, samt vidare ge relevanta myndigheter i uppgift att samla in och sprida information om vägar att utbilda sig till lärare i minoritetsspråken.
3. En särskild satsning bör riktas mot behörighetsgivande utbildning för obehöriga, yrkesverksamma lärare.
4. Förbättrad information om lärarutbildning för undervisning i och på de nationella minoritetsspråken.
5. Ekonomiska stimulansmedel för rekrytering till lärarutbildning och språkutbildning.
6. Höjd kunskapsnivå om de nationella minoritetsspråken i alla lärarutbildningar.
7. Lärarfortbildning för kompetenshöjning hos verksamma lärare i de nationella minoritetsspråken.
8. Forskning om undervisning i och på de nationella minoritetsspråken bl.a. genom inrättande av ett
ämnesdidaktiskt centrum.
9. Förbättrad statistik.
10. Läromedelsutveckling.
Källa: Vetenskapsrådet, ” Flerspråkighet – en forskningsöversikt”