”Statsmakterna har uppenbart avsiktligt valt att negativt särbehandla jiddisch jämfört med övriga minoritetsspråk. Det bidrar starkt till att fortsatt osynliggöra jiddisch som nationellt minoritetsspråk.”
Det skriver Lennart Rohdin i ett minoritetspolitiskt bokslut som han gjort på uppdrag av Sverigefinländarnas delegation.
Rhodin är synnerligen insatt i ämnet. Han var ledamot i minoritetspolitiska kommittén 1996–1997, vars arbete ledde fram till att bland annat jiddisch kunde bli ett nationellt minoritetsspråk. Han har varit politiskt sakkunnig i minoritetsfrågor vid Integrations- och jämställdhetsdepartementet och mellan 2010-2012 var han enhetschef för minoritetsenheten på Länsstyrelsen i Stockholms län (som tillsammans med Sametinget har regeringens uppdrag att följa upp minoritetspolitiken).
Rhodins bokslut, som kommer lagom inför riksdagsvalet och nästan fem år efter att lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk trädde i kraft, är bland annat en svidande vidräkning kring hur jiddisch behandlats i Sverige. Trots att lagen som trädde i kraft vid nyår 2010 syftade till att stärka efterlevnaden av minoritetskonventionerna, ”…tvingas man dock konstatera, att väldigt mycket fortfarande återstår innan lagen och dess innebörd blir ett levande inslag i vardagen runt om i kommuner, landsting och övriga myndigheter.”, skriver Lennart Rohdin i förordet till sin rapport.
Inga jiddischlärare
Rhodin pekar på ett antal exempel på hur jiddisch varit negativt särbehandlat eller ignorerat som minoritetsspråk inom både högskola och public service. Det var först denna sommar (2014) som jiddisch fick en språkvårdartjänst hos Språkrådet (ISOF).
När regeringen till slut hösten 2012 tog beslut om lärarutbildningen för de nationella minoritetsspråken och en ny lokalisering av respektive utbildning, så lämnades jiddisch utanför utan närmare motivering. Inte heller ägde någon förankring rum med företrädare för de jiddischtalande.
Jiddisch nästan osynligt i etermedia
I förslaget, hösten 2013, för villkor och riktlinjer för SR och SVT, och Utbildningsradion för tillståndsperioden 2014–2019, var jiddisch, till skillnad från övriga minoritetsspråk, inte alls utpekat. Detta trots att public service-kommittén, vars arbete låg till grund för regeringens förslag, konstaterat i ett betänkande att utbudet på jiddisch varit närmast obefintligt och endast förekommit i UR. Kommittén ansåg därför att det vore rimligt att samtliga programföretag erbjöd ett utbud också på jiddisch. Omfattningen av detta borde avgöras i dialog med representanter för de jiddischtalande.
Remissvaren på Public service-kommitténs betänkande var eniga: Länsstyrelsen i Stockholms län – uppföljningsmyndighet för bl.a. jiddisch inom minoritetspolitiken, Institutet för språk och folkminnen – ansvarig myndighet för språkfrågor inkl. de nationella minoritetsspråken, samt Sveriges Jiddischförbund ansåg alla att ambitionsnivån för jiddisch bör höjas. Men dessa åsikter fick inte fick något egentligt genomslag i regeringens proposition, konstaterar Rhodin.
”Någon förankring med företrädare för de jiddischtalande ägde inte rum från regeringens sida.”, konstaterar Lennart Rhodin. Han konstaterar också att Sverige på detta sätt inte uppfyllt sitt åtagande avseende jiddisch som nationellt minoritetsspråk i förhållande till Europarådets språkstadga Artikel 7, vad gäller radio och tv. Språket förekommer bara någon enstaka gång under den sexåriga sändningsperioden.
Lennart Rohdin är dock inte bara kritisk mot alliansregeringen: ”…det är utifrån motioner, interpellationer och debatter i riksdagen svårt att uppfatta någon mer framåtsyftande opposition i minoritetspolitiken denna mandatperiod.”, skriver Lennart Rhodin i förordet till rapporten.