Mose Apelblad, journalist, författare och f.d. tjänsteman vid EU-kommissionen i Bryssel, tar i en krönika tempen på läget för jiddisch som minoritetsspråk i Sverige idag. Han passar dock först på att ge en kort historisk och personlig tillbakablick på språket:
Björn Wiman slog nyligen an en jiddisch-sträng i sin recension av den kanadensiska författaren Judy Batalions nya bok ”Våra dagars ljus”, som nu ges ut på svenska med undertiteln ”Den oberättade historien om de judiska motståndskvinnorna som stred mot nazismen”. Boken föddes när Batalion hittade en dammig lunta på jiddisch med titeln ”Freuen in di Ghettos” (Kvinnor i gettona).
Jag är inte det minsta förvånad. Nästan all dokumentation som skrevs under och strax efter kriget var på jiddisch. I mitt föräldrahem fanns de mest kända exemplen, som dagböckerna från gettona i Warszawa och Vilnius, och annan litteratur på jiddisch. En kusin till min pappa skrev en bibliografi på jiddisch om sitt liv som partisan i de vitryska skogarna.
Jiddisch är det yngsta språket i den germanska språkgruppen. Det skrivs med hebreiska bokstäver, och uppstod i tidig medeltid i Europa. Språket anpassade sig till omgivningen där judarna levde och ordförrådet utökades med låneord från hebreiska och andra språk.
Före Förintelsen talades jiddisch dagligen av miljontals judar som hade ett rikt kulturliv på jiddisch, omfattande skolor, litteratur, teater och press i främst Östeuropa. Efter Förintelsen blev jiddisch ett udda och halvt döende språk som talades av en spillra överlevande samt i slutna ortodoxa samhällen.
Detta var länge också situationen i Sverige, dit judiska invandrare fört med sig språket i slutet på 1700-talet. Men efter kriget återaktiverades språket till viss del genom att de som anlände efter kriget förde in det igen. Salomon Schulman och undertecknad har skrivit om språket i vår gemensamma bok om vår uppväxt i Sverige.
I mitt hem talades det jiddisch men själv förblev jag tyvärr halvt analfabet i språket trots att mamma försökte lära oss det. Då var det lättare att tala svenska och där gjorde skolan också sitt. I vår iver att integreras i samhället, skämdes vi kanske för att tala jiddisch. Inte heller fanns det någon hemspråksundervisning i invandrar-och minoritetsspråk på den tiden.
Jiddisch förblev dock ”mameloshen” (modersmål) för mig, ett språk som väcker kära minnen och nostalgi.
Det skulle dröja till 1978 tills språket skulle uppmärksammas igen. Då tilldelades jiddisch-författaren Isaac Bashevis Singer Nobelpriset i litteratur ”för (sin) intensiva berättarkonst, som med rötter i en polsk-judisk berättartradition levandegör universella mänskliga villkor”.
Sedan dess har språkutvecklingen gått vidare och jiddisch har upplevt ett slags renässans i Sverige och resten av världen. Brytpunkten i Sverige inträffade 2000 då jiddisch tillsammans med fyra andra språk (romani, samiska, finska och meänkieli) erkändes som ett historiskt nationellt minoritetsspråk enligt Europarådets språkkonvention.
Kraven för nationella minoritetsspråk har sin grund i Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter som undertecknades av Sverige några år tidigare. Gemensamt för de folkgrupper som talar dessa språk är att de har befolkat Sverige under lång tid samt att de utgör grupper med en uttalad samhörighet, där språket spelar en viktig roll för den egna identiteten.
Det satt dock långt inne för jiddisch att erkännas som ett minoritetsspråk.
Den judiska minoritetsgruppen i Sverige är relativt liten och de flesta svenska judar idag har knapphändiga kunskaper i språket och talar det inte dagligen. De behöver inte få myndighetsinformation översatt till jiddisch. Idag konkurrerar också jiddisch med hebreiska som ett gemensamt språk för judar världen över.
Under Göran Perssons tid som statsminister startade Sverige en bred informationskampanj om Förintelsen i form av skriften ”Om detta må ni berätta”, grundade en ny myndighet, Forum för levande historia, och initierade en internationell konferens om undervisning, hågkomst och forskning om Förintelsen.
Men det kan inte vara hela förklaringen till varför Sverige erkände jiddisch som minoritetsspråk. Jiddisch slog rötter också i Sverige. Aaron Isaac, den förste juden som erhöll tillstånd av kung Gustav III att bosätta sig i Sverige, skrev sina memoarer på jiddisch. Under de första åren var Judiska församlingens mötesprotokoll skrivna på jiddisch och andra judiska föreningar kan ha fortsatt med det.
Detta är kanske mest att betrakta som historisk kuriosa.
Men ett språk berikar inte bara dem som talar det utan också samhället i stort och bidrar till kulturell mångfald. Få talar jiddisch men det finns ett starkt intresse för språket och den kultur som hänger samman med det. Erkännandet gav förutsättningar för att språket kunde vakna till liv i Sverige. Idag är det inte bara judar utan också språk- och kulturintresserade svenskar utan judisk bakgrund som intresserar sig för jiddisch.
Detta kom tydligt till uttryck i jiddisch-seminariet som anordnades av Sveriges Jiddischförbund i augusti. Många medlemmar i Sveriges olika jiddischföreningar, oftast i min egen generation, talar en förvånansvärt utmärkt och saftig jiddisch, som i gamla dar. Det var också tydligt att de som vurmar för jiddisch kände sig bekräftade, inspirerades och ville gärna få mer.
Ett par moln tornade dock upp sig på himlen när deltagarna i seminariet diskuterade den framtida utvecklingen. Många menar att myndigheterna skulle kunna göra mer för att se till att det finns behöriga lärare i jiddisch, en förutsättning för språkets vitalisering.
I och för sig är reglerna generösa för rätt till undervisning i skolan och kravet på minst fem elever gäller inte för de nationella minoritetsspråken, inklusive jiddisch. Inte heller behöver språket talas hemma dagligdags som hemspråk. Däremot krävs goda kunskaper i minoritetsspråket om man skall få studera det på gymnasiet. Även det kravet förväntas slopas.
Det finns dock fortfarande en skriande okunskap bland skolledare och kommuner om rätten till undervisning i jiddisch. Generaldirektörerna för berörda myndigheter, som skolverket och Institutet för språk och folkminnen, varnade själva för att om inte hela utbildningskedjan säkras kommer om några av de nationella minoritetsspråken inte att förbli levande språk.
Idag finns bara en enda legitimerad lärare i jiddisch i Sverige. Skolverket undersöker dock möjligheten att genomföra en uppdragsutbildning av jiddischlärare, något som kan leda till fler lärare om ca tre år. Om det infrias, kan vi räkna med att jiddisch kommer att gå en bättre framtid till mötes. En föraning av det kommer vi att se redan i november då ”I väntan på Godot” kommer att spelas på jiddisch på Dramaten med textning på engelska.
Mose Apelblat