Jiddischartisten, pedagogen, skådespelaren och kulturentreprenören Mendy Cahan har just trollbundit oss med en kavalkad av jiddischsånger på jiddischseminariet i augusti. Han kallar det för sin musikaliska resa genom ämnen som är viktiga för judiskt liv: Shtot och shteytl (stad och småstad), studier kontra lekfullhet, kärlek, dialogen i Midrash (rabbinska berättelser) och Talmud (judisk lag) – en tradition där olika röster hörs och åsikter bryts.
“Jag vill bjuda på en slags seder-tallrik (tallrik med olika symboliska smårätter som används vid Pesach-måltiden) för att skildra vår rika historia, det är så jag även arbetar i min verksamhet Yung Yidish.”
Mendy syftar på det jiddischkulturcenter som han skapat med filialer både i Tel Aviv och Jerusalem. Där möts olika subkulturer i samband med olika evenemang, alltifrån chassider i svarta hattar och korkskruvslockar, till gatukonstnärer.
”Vi kan ha diametralt olika åsikter, men jiddischkulturen har lärt mig att se alla dessa olika synsätt på livet och religionen är egentligen olika uttryck för en gemensam grundstomme. Idag verkar allting vara svart eller vitt. Men om du tittar längre bak i vårt förflutna så blir saker och ting mindre fasta och mer flytande. Tvärtemot vad man skulle kunna tro är studier av vårt förflutna en garanti mot fanatism och enkelriktat tänkande.”
Mendy visar mig förstasidan från en medhavd jiddischtidning utgiven i Warszawa 1925. Tidningen bjuder på en salig av hög och lågt, heligt och profant. En artikel om Pesach i antågande och annan om en skönhetstävling: vem är den vackraste judiska kvinnan i Polen?
På vilket sätt är jiddisch en brobyggare?
”På Jung Yidish möts medelålders, ofta sekulära, israeler som hört jiddisch talas i barndomshemmet. Efter att i många år ha ignorerat eller till och med ogillat språket, börjar de känna att de saknar jiddisch. Sedan har vi en yngre generation, ofta personer i 20-25 årsåldern som inte har några förutfattade meningar om språket. För dom är det något exotiskt som varken är sionistiskt eller ortodoxt. Vi har också blivit ett hem för anarkister och gatuartister. Sedan har vi även de ultraortoxa besökarna som gillar den avslappnade miljön. Alla kommer inte för jiddisch, men alla möts av jiddisch. Jag bjuder även in asylsökanden till Yung Yidish. De kan dansa och träffa journalister hos oss. Detta är en del av jiddischandan.
Ala kommer i kontakt med klezmermusik, litteraturläsningar, och andra jiddisch-evenemang. Även om de inte kan ett ord jiddisch så blir de inneslutna i jiddisch-livmodern, så att säga. På något sätt så lyckas vi nå fram till alla som besöker oss. Folk blir inspirerade och ställer frågor och vill veta mer om jiddischkultur. Det inger hopp”.
Fredrik Sieradzki
foto: Babro Posner