Lagom till bokmässan i Göteborg förra året utkom den remarkabla boken ”Teater på jiddisch i Sverige och världen”. Bakom boken ligger Willmar Sauter, professor emeritus i teatervetenskap vid Stockholms universitet och hans nyligen framlidna hustru Sylvia Sauter (bild ovan) som växte upp med jiddisch som modersmål och var medgrundare av Stockholms Jiddische Teateramator’n.
– Den första jiddischteatern startades i Stockholm 1906. Snart kan vi faktiskt fira 120 år med jiddischteater i Sverige, konstaterar Willmar Sauter.
Han och hustrun Sylvia skrev boken ”Teater på jiddisch i Sverige och världen” för att de upplevde att det fanns en kunskapslucka i ämnet.
– Även de som sysslar med jiddisch och åker på Jiddischförbundets seminarier kan inte så mycket om denna historia.
Den finns andra böcker som handlar om jiddischteaters framväxt och utveckling. Willmar Sauter framhåller den eminenta amerikanska teaterforskaren Nahma Sandrows ”Vagabond stars”.
– Jag mötte henne själv på 1980-talet och blev fångad av det hon skrivit om jiddischteatern.
Men det saknades en bok som beskrev den svenska jiddischteatern och som hade en internationell utblick.
Willmars medförfattare, hustrun Sylvia Sauter, avled den 26 april i år.
– För Sylvia var jiddischspråket så viktigt och blev viktigare med åren. Hon var barn till överlevande från Polen och talade jiddisch som barn innan hon lärde sig svenska, berättar Willmar (läs mer om Sylvia nedan).
Jiddischteater viktigt för de överlevande
För de som överlevde Förintelsen var jiddischteatern väldigt viktig.
Judar som blev kvar i koncentrationslägren efter krigsslutet började spela teater ganska snart. Ett exempel är överlevarna i Bergen-Belsen. I september 1945 började de ge en föreställning på jiddisch med ghetto- och partisansånger, utan vare sig manus, smink eller dekor.
I materialinsamlingen för boken kunde bägge två komplettera varandra.
– Jag är en gammal teaterprofessor och har skrivit och forskat om teater hela mitt liv. Vi hade en bra kombination. Hon med sina kunskaper i jiddisch och personkunskaper och jag med mina akademiska sätt att närma sig ämnet.
Upprinnelsen till boken var att Willmar Sauter i sluttampen av covid-19-pandemin blev tillfrågad om att hålla en digital kurs via Zoom på den judiska folkhögskolan Paideia. Kursen hade samma namn som boken kom att heta.
– Sylvia och jag kom fram till att det faktiskt finns ett behov av att sammanfatta all dessa fakta och berättelser i en bok.
Den ursprungliga planen var att leverera manuskriptet 2024. Men i oktober 2022 blev det känt att bokmässan i Göteborg 28 september till 1 oktober 2023 skulle handla om judisk kultur.
– Vi ville vi inte vänta med att leverera boken först året efter bokmässan. I stället bestämde vi oss att snabba upp arbetet med boken så att den hade en chans att komma med på bokmässan. Det vara bara att gå upp en timme tidigare varje dag och skriva.
En pärm med gamla jiddischsketcher
Paret gick igenom samlingarna i judiska museet, de tog kontakt med folk de kände i Malmö och Göteborg för att få mer information.
– Vi pratade med barnen till de som var aktiva inom jiddischteater under åren 1950 till 1995. Vi lade ned tid på att jaga bilder. Till exempel hade Sylvia en vän som hade en pärm med sketcher skrivna på jiddisch som dennes pappa hade samlat. Sylvias mamma hade också efterlämnat en pärm med bilder från jiddischteatersammanhang.
Parets omfattande insamlingsarbete var inte helt utan utmaningar.
– Vi hade en bild från Göteborg från en slags avslutningstillställning, det stod vem som var med på bilden, men inte vad de hade spelat eller vilket år det var. Då handlade det om att luska runt.
Paret kammade också igenom gamla nummer av Judiskt krönika och Judisk tidskrift efter guldkorn.
Schmaltz som bet på publiken
Den första jiddischteatern i Sverige, Judiska Dramatiska Amatörsällskapet, grundades 1906 i Stockholm av judiska flyktingar från det tsaristiska Ryssland. I början spelade sällskapet klassiska helaftonsstycken på jiddisch.
– Det var den första teater i Sverige som satte upp en pjäs av Anton Tjechov 1908. Några år senare, 2014, satt de upp August Strindbergs Fadren, der Foter.
– En annan pjäs som spelades var Mirele Efros av Jacob Gordin. Pjäsen är en slags adaption av Shakespeares Kung Lear, med ett stort mått av tårlockande sentimentalitet. Mirele är den hårdhudade judiska änkan och matriarken som i en bitter familjefejd tar avstånd från sina egna barn. Men när barnbarnet hjärtskärande ber henne att komma till dennes Bar mitzva, kan hon inte längre hålla emot och inget öga är torrt.
Tevje der milchiger, Tevje mjölkutköraren, som senare blev musikalen Spelman på taket, spelades också av teatersällskapet 1927. Pjäsen återuppstod under andra världskriget då teaterspelandet i övrigt låg nere.
– Efter de danska judarnas räddning till Sverige hösten 1943, satte sällskapet upp en mer allvarlig uppsättning av Tevje. I denna version har Tevje bara två döttrar, den ena är gifter sig med ryssen Fiedka.
Judiska Dramatiska Amatörsällskapet varade i fyra decennier.
Sajt asoj git
Efter andra världskriget fortsatte man spela jiddischteater i Sverige. Nu var det överlevande som kommit till Sverige efter kriget som gick upp på tiljan. Det bjöds nu på ett varietéartat innehåll, med sånger, musik, sketcher och monologer.
I Malmö var det Jacob Manovicz som var drivande som skådespelare och regissör inom ramen för Föreningen 1945 års räddade judar. Teaterverksamheten upphörde när de överlevande började blir för gamla.
På 1990-talet togs några initiativ både i Malmö och Stockholm, där de överledandes barn satte upp föreställningar med sketcher och musikaliska inslag på jiddisch. Humorn byggde på att kärleksfullt parodiera föräldragenerationen, det vill säga judiska flyktingar från Polen som aldrig gått på SFI-kurser, utan snarare kom att tala en ’ärans och hjältarnas språk’ på ett, låt oss säga, väldigt kreativt sätt, där jiddisch och svenska blandades huller om buller.
År 2008 kom en nystart med Stockholms Jiddische Teateramator’n.
– Sylvia och Bella Zylbering var med och drev på att det skulle startas en teatergrupp. 2009 kom Teateramatorn’s första produktion, Sajt asoj git, var så goda, som handlade om en teatergrupp på jakt efter en jiddischpjäs. Di Teateramator’n har fram till nu bjudit på sju produktioner.
Finns det något i boken som griper tag i en?
Det finns en del som är hjärtknipande och starkt. En historia handlar om gruppen med amatörteaterskådespelare som åkte runt om i Sverige och besökte flyktingboenden med judiska överlevande hösten 1945 och våren 1946. Jiddisch-amatörerna från Stockholm kom för att spela jiddischteater för dessa människor som nätt och jämnt överlevt helvetet och de älskade teaterföreställningarna.
Hur har boken mottagits?
– Väldigt bra. Det mest sensationella i den vägen inträffade dagen före bokmässan i Göteborg. Den store kritikernestorn Leif Zern kommer med en recension av vår bok, där han kallar den för en pionjärinsats. En bättre skjuts in i bokmässan kan man inte få.
Vi hann göra en del presentationer av boken tillsammans innan Sylvia insjuknade. Vi var på Limmud, Judiska museet, det judiska centret Baijt och presenterade boken samtidigt som Sylvia var på behandling. Det var hon glad för.
Nu fortsätter jag föreläsa om boken själv. Men jag gör det helt i Sylvias anda.
FS
Sylvia Sauter in memorian
Sylvia skulle ha fyllt 73 år den 18 maj i år.
Hon föddes i Stockholm. Henne föräldrar kom hit 1947. De var ursprungligen från Lodz i Polen och Sylvia talade också jiddisch med en utpräglad Lodz-dialekt.
Föräldrarna hann fly till Sovjetunionen efter nazisternas invasion av Polen. Efter kriget fanns det inget kvar för dem i Polen och de fortsatte till Tyskland. Där åkte Sylvias mamma Madzia Bretstein och hennes man David runt med en teatergrupp bland flyktingläger, så kallade DP Camps, och gav föreställningar på jiddisch.
När Sylvias mamma fick reda på att hon hade syster i livet i Sverige flyttade föräldrarna hit. När Sylvia var tio år gammal dog hennes pappa av diabeteskomplikationer. Föräldrarnas ursprungliga planer att åka till Israel förverkligades aldrig.
Det började med jiddisch
Jiddisch var Sylvias första språk. Svenska lärde hon sig först på dagis.
Hon gick på den judiska Hillelskolan i Stockholm, men varken där eller någon annan stans hörde man jiddisch.
– Var det något man skulle lära sig, så var det hebreiska. Det gjorde henne frustrerad. Jiddisch levde ett skuggliv kände hon, berättar Willmar Sauter.
– Jiddisch var ett bruksspråk, som hon pratade med sin mamma. Första gången som jag faktiskt hörde jiddisch var när jag hörde Sylvia prata med sin mamma i telefon. Hon talade jiddisch spontant, säger Willmar, som själv växte upp i Tyskland.
Det var först med jiddischseminarierna som hon upptäckte att det fanns andra som också talade jiddisch.
– När de bildade teatergruppen lyfte både hennes och alla de andras jiddisch och utvecklades oerhört, berättar Willmar Sauter.
Överraskande applåder
Professionellt utbildade hon sig till och arbetade en tid som fysioterapeut. Efter studier på IHR kom Sylvia att arbeta med vårdutveckling och patientstöd på Cancerfonden. Sedan flyttade hon till Stockholms sjukhem, där hon ordnade och organiserade utbildningar kring palliativ vård och skapade ett nationellt råd för palliativ vård. Hon jobbade med detta till pensionen.
Stockholms Jiddische Teateramator’n kändes viktigt för henne.
Willmar berättar en anekdot om en upplevelse som Sylvia och hennes kamrater i teatersällskapet var med om när de för några år sedan gästspelade i Paris med Der inspektor, jiddischversionen av Gogols Revisorn. De uppträdde inför en publik på 300 personer och föreställningen blev oerhört uppskattat. Efter att ridån gått ned, röjde teatersällskapet upp, tog av sig sminket och begav sig till hotellet, för att sedan gå i väg till restaurang för en bit mat.
– När de kom in i restaurangen vände sig alla matgästerna om och började applådera. Sylvia och hennes kolleger blev alldeles stumma. Det visade sig att dessa matgäster just hade sett Der inspektor.
FS
Foto: (Sylvia och Willmar Sauter) Göran Abel, Gidlunds förlag, Yad Vashem Photo Archive, Jiddischsällskapet, (Programblad) Judiska muséet, (Sylvia Sauter) privat