På jiddischförbundets seminarium i sommar kommer den israeliska filmvetaren Zehavit Stern att föreläsa om filmmelodramer från mellankrigstiden.
– Dessa filmer betraktades av seriösa filmkonstnärer som shund, men de älskades av en stor publik av jiddischtalande kvinnor, säger Zehavit när jag ringer upp henne i Jerusalem.
Begreppet shund syftar på folklig, sentimental, billig och, enligt intelligentian, konstnärligt undermålig underhållning riktad till judisk arbetarklass, oftast immigranter i USA.
-Jag kommer att prata om filmerna Tsvei Shvester, Mamele (t h) med Molly Picon och a Yiddishe mame ur ett feministiskt perspektiv, säger Zehavit Stern.
Regissören som uppfann sig själv
Den andra föreläsningen kommer att handla om den gåtfulle Michał Waszyński (1904–1965), t h, som regisserade Der Dybbuk 1937, den kanske mest kända jiddischfilmen från mellankrigstiden. Filmen bygger på An-Skis berömda pjäs med samma namn som handlar om en ung brud som blir besatt av en ondsint ande. Waszyński var en enigmatisk person som uppfann sig själv. Bland annat hävdade han att han var en polsk furste. I själva verket föddes Waszyński 1904 som Mosze Waks i en polsk-judisk familj i Kovel, a liten stad i Volynien i nuvarande Ukraina. När andra världskriget bröt ut lyckades han ta sig till Sovjetunionen och kom sedan att filma de polska styrkornas strider vid Monte Cassino i Italien. Efter kriget var han verksam som filmregissör i Italien och Spanien. Han dog 1965 i Madrid, där han fick en katolsk begravning.
– Min föreläsning kommer att ta upp ”The Prince and the Dybbuk”, en polsk-tysk dokumentärfilm från 2017 om Waszyński, och en tidigare biografi skriven av den fransk-judiske journalisten Samuel Blumenfeld.
Prestigefylld universitetsbakgrund
Zehavit Stern, har forskat och undervisat inom jiddischteater och film i närmare 30 år. Hon är verksam vid Emunah college i Jerusalem. Hon har också undervisat vid Tel Aviv School of film and TV vid Tel Avivs universitet. Hon har tidigare varit verksam i många år i USA, där hon doktorerade i jiddischfilm vid UC Berkeley. Hon har också verkat vid fem år vid universitet i Oxford.
– Mitt fokus är på film och litteratur på jiddisch i Östereuropa under mellankrigstiden.
Varför blev du intresserad av dessa ämnen? Hörde du jiddisch hemma?
– För mig är intresset personligt för denna i Israel tidigare förkastade kultur. Min far överlevde Förintelsen. Åldersmässigt kunde han ha varit min farfar. Han föddes 1924 i Litauen. Jag hörde honom inte berätta om några hemska upplevelser när jag växte upp. Men jag var medveten om ett stort kulturarv. Jag hörde inte jiddisch hemma, men jag pluggade ett år i Tyskland och kan man hebreiska och tyska så är det ganska lätt att ta till sig jiddisch. Jiddisch är annorlunda, men känns också ganska nära och heimish, hemtamt.
FS