Jiddisch - ett språk med tusenåriga rötter

Språkets historia

Språkets uppbyggnad och dialekter

 
Språkets historia

I nästan tusen år var jiddisch de väst- och östeuropeiska judarnas primära, och ibland enda, talade språk. Språket är fast knutet till den judiska ashkenasiska* befolkningen i Europa, d.v.s. de judar som levde i tysktalande områden, till skillnad från de sefardiska judarna som hade sitt ursprung i Spanien, med sina egna traditioner och språk, exempelvis ladino som också kallas judeospanska.

Jiddisch betraktas som ett icke-territoriellt språk. Till skillnad från de flesta andra språk som talas av befolkningen i ett visst område, eller av medlemmarna av en särskild nationalitet, så talades jiddisch under sin storhetstid bland miljontals judar av olika nationalitet över hela jordklotet. Jiddisch talades av cirka 12 miljoner människor före andra världskrigets utbrott 1939.
Även om jiddisch som språk och kultur till stor del utsläcktes i samband med Förintelsen i mitten av tjugonde århundradet, använder vissa grupper än idag jiddisch som sitt primära språk. Språket är idag erkänt och studeras på många lärosäten i den icke-judiska akademiska världen och har under början av tjugoförsta århundradet, börjat återupptäckas av yngre generationer av judar.  

Rötter i Rhenlandet
Språkvetare har funnit det problematiskt att reda ut jiddisch släktskapsförhållanden. Vissa forskare hävdar att den germanska strukturen är en senare del av språkets utveckling och att dess egentliga ursprung är äldre och slaviskt. Följande antaganden är dock de vanligaste: Språkets vagga stod i Rhenlandet, där den tidigaste formen av jiddisch växte fram från 900-talet till 1200-talet. Dess grundläggande struktur sammanfaller till stora delar med medelhögtyskans. Många av judarna som började etablera sig i Rhendalen och på andra håll i Tyskland kom från nuvarande Frankrike och norra Italien.

Det hade redan bott små judiska befolkningar i Tyskland som talat en tidig form av tyska. De nykomna judarna i Rhendalen talade en judisk-fransk (romansk) dialekt som kallades Laaz och de blandade sin tyska med uttryck och ord på Laaz. denna nya blanddialekt tog även ord ifrån religiösa skrifter och rabbinsk litteratur i sitt dagliga språk. På så sätt blev en modifierad form av medeltidstyska med element av Laaz, biblisk och mishnaisk hebreiska och arameiska, de västeuropeiska judarnas primära språk.

Den kollektiva isoleringen av den judiska befolkningen i efterdyningarna efter korstågen med dess massakrer på hundratusentals judar, bidrog förmodligen till ett skifte från en vanligt talad tyska till en mer judisk form. Den judiska befolkningen utvecklade lingvistiska skillnader för att markera sitt oberoende av det omkringliggande samhället. Jiddischen kom att konsolideras oberoende av de tyska dialektgränserna tack vare de starka länkarna, oftast genom giftermål, mellan olika judiska samhällen över hela det tysktalande området.

Vandrade österut
På 1200-talet började judarna migrera österut för att undkomma förföljelser och jiddisch anlände till östra Tyskland, Polen och andra östeuropeiska områden. Kontakten med slaviska språk förändrade jiddisch från att vara en tysk dialekt till att bli ett eget språk. I samband med detta uppstod en delning mellan östjiddisch, som talades av judarna i slaviska länder, och Västjiddisch, som talades av de judar som hade stannat kvar i Frankrike och Tyskland.

Mot slutet av 1600-talet har språket spridit sig via migration till största delen av Europa. Den språkliga gränsen sträckte sig från norra Italien i söder till den skandinaviska halvön i norr, från Holland och Frankrike i väst till Karpaterna i Ryssland i öst. Under 1800-talets stora folkförflyttningar följde jiddisch med sina talare till Storbritannien, Nordamerika, Palestina, Latinamerika och Australien. Sin starkaste ställning hade jiddisch i Östeuropa från senmedeltiden fram till 1939.

Västjiddisch dog i det närmaste ut i Västeuropa mot slutet av 1700-talet. I mitten av 1800-talet kom östjiddisch till denna del av Europa med en ny våg av judiska immigranter. Oavsett talarnas  sociala och ekonomiska ställning var språket den gemenskap där Europas judar formade ett specifikt språk- och kulturhägn förbi de gränser som markerades av nationer och kunga- eller furstendömen.

Till följd av förintelsen mer än halverades antalet talare mellan 1939 och 1945. För språket blev det ödeläggande. De som överlevde förintelsen och de som undkom de östeuropeiska judeförföljelserna, kunde inte återskapa de samhällen och livsmiljöer där jiddisch hade haft sin givna hemvist och funktion. Andra världskriget förändrade språkets förutsättningar i grunden, och de följande regimerna i Östeuropa och Sovjetunionen förbjöd jiddisch.


Pånyttfödelse
Trots alla hinder, upplever jiddisch en återupplivande i dag. De ultraortodoxa grupperna som lever i New York, och i delar av Israel. Jiddisch har idag också fått stor uppmärksamhet från den icke-judiska akademiska världen och inte som en “rotvälska”, som det betraktats som genom historien. Åtskilliga universitet världens över erbjuder kurser och akademiska program i jiddisch-lingvistik, och den litteraturen som skapades under jiddischkulturens storhetstid, uppmärksammas för sina skarpsinniga beskrivningar av den samtida judisk existens. Även lingvister med inriktning på det tyska språket lär sig jiddisch, eftersom utvecklingen av det tyskan är kopplad till medeltidstyska som idag enbart kan spåras i jiddischen. 

*Ashkenas (omnämnt i första Moseboken 10:3), är det medeltida hebreiska namnet på för det område idag till största delen ligger i den västra delen av Tyskland. 


Språkets uppbyggnad

Ett sammansatt språk
Med en germansk språkstam, ett ordförråd med slaviska och huvuddelen tyska ordstammar, med stor andel hebreiska och arameiska ord, berikat med ett stort antal ord från romanska språk, och i modern tid engelska ord i den anglosaxiska delen av världen, kan jiddisch tyckas vara ett typiskt blandspråk. Men det innehåller också ett antal komplexa satstyper som är mycket ovanliga för blandspråk. Det är alltså svårt att kategorisera språket. Ordförrådet visar tydliga spår av folkets vandringar: ord som reden (att tala), gas (gata) och haynt (i dag) är påverkade av österrikiska dialekter, medan shver (svärfar) snarare härstammar från schweizertyska.  Jiddisch bär än idag vissa spår av de romanska dialekter och som måste ha talats av judarna som invandrade i Rhendalen och andra tyska områden. Ordet benshn (välsigna), exempelvis, kommer från latinets benedicere och namnet Anshl är en variant på Angel eller Angelo.

I vissa språkområden kan tvärtom det allmänna språkbruket uppvisa element av jiddisch och en inlåning som härrör från den jiddischtalande minoriteten. I dag är det mest påtagligt i modern amerikansk engelska, med ord som schnorrer (snyltare), chutzpah (fräckhet, framfusighet) eller schmuck (klantskalle) – dessa jiddischismer sprids nu intressant nog tillbaka till Europa.

Jiddisch har dock tre grundläggande komponenter. Det germanska inslaget är lätt att iaktta på alla nivåer i språket, men vissa med tyskan gemensamma drag har gått förlorade. För en jiddischtalare upplevs tyskan som bekant och förståelig. Dock brukar den motsatta riktningen inte vara lika enkel.

Det arameiska och hebreiska ursprunget gör sig främst märkbart som det heliga språket loshnkojdesh, i motsats till jiddisch, som kallas mame-loshn, modersmål. Ord och uttryck som hör hemma i heliga texter eller refererar till religiösa ceremonier och därmed utgör en länk till anfäderna, har bibehållits på arameiska/hebreiska, men fått ett assimilerat jiddischuttal. Ordet för helg är ett sådant exempel; jom tov (hebr.) blir jontef. Hur vanliga ord av detta slag är beror på sammanhanget och om talaren har ett språkbruk där dessa uttryck är gängse och bekräftar den sociala identiteten. De tillhör vardagen för en chassid (ortodox jude) i New York, medan de kan vara helt okända för en sekulariserad talare i samma stad. 

Men hebreiskan finns i hög utsträckning också i vardagsspråket. Ordet balebos (herre, värd) härstammar från hebreiskans baal habajis (herre i huset). Integrerat i jiddisch kan det få en feminin form baleboste och även en diminutiv balebosl (mask.) och balebostele (fem.). Troligt är att amerikanskans boss har sitt ursprung här.  Andra vanliga ord från hebreiskan är mazl (lycka), jam (hav) och sho (timme). Ett grammatiskt element av semitiskt ursprung är exempelvis pluralformen. Läkare heter dokter medan pluralen är doktoyrim.

Slaviska inlån har kommit till senare. De är till stor del benämningar för verksamheter och redskap som har hört till vardagslivet, t.ex. polskans kapelush (hatt; inlånat i polskan från italienskan). Vissa ändelser ger jiddisch en mer slavisk klang. Av mame (mamma) bildas mameshi och av tate (pappa) blir tateshi. Till skillnad från tyskans Grossmutter kallas mormor eller farmor bube bubele eller bubeshi från polskans babe. Interrogativa fraser kan börja med tsi polskans czy.

Vissa substantiv har en hebreisk-germansk grundform med ett slaviskt suffix -nik, t. ex. nudnik (någon som alltid klagar). Denna form har sedan tagits in i engelskan som ett ordbildningselement, exempelvis i ordet beatnik.


Regionala varianter
Liksom i de flesta språk finns ett stort antal varieteter. Sedan västjiddisch tynade bort kan man skönja tre huvudvarianter:
 

1)      ukrainsk-jiddisch (Ukraina, Rumänien),

2)      polsk-jiddisch (Polen, Galizien och östra Ungern)

3)      nordöstlig (Litauen, Vitryssland).


Litauisk-jiddisch (litvisch) utgör normen för dagens standardiserade skriftspråk. Denna varietet har en högre litterär status. Språkakademin, YIVO, som grundades i Vilnius 1925, men numera har sitt säte i New York, har litvisch som utgångspunkt för sin verksamhet. Den största skillnaden mellan dialekterna är vokalljuden och ordförrådet. Även vissa grammatiska former kan vara särskiljande.
Litvisch har ett tre-genussystem och ordförrådet är starkt tyskpåverkat. Den mest genuina varieteten anses nog polsk-jiddisch vara. Lite folkloristiskt brukar man skilja mellan putter-jiddisch (litvisch) och pitter-jiddisch (poilisch); med utgångspunkt i uttalet av ordet för smör bestäms alltså om talaren gör bruk av den ena eller andra varieteten.
 

Ljudsystem och alfabet
Jiddisch har 35 fonem, av vilka nio är vokaler. Det är fler konsonanter än i tyskan; i jiddisch finns bland annat palato-alveolara frikativor, affrikator och nasaler, d.v.s s-, sj-, n- och l-liknande ljud som artikuleras med tungan mellan hårda gommen och tandvallen. Däremot har jiddisch färre vokaler än tyskan. Främre rundade vokaler saknas, och tyskans Glück motsvaras av glik och Löffel av lefl. Långt /a/, /o/ och /e/ i tyska motsvaras av /o/, /oi/, /ei/: Tagtog, grossgrojs, geh!–gej! Den tyska diftongen /au/ motsvaras av /a:/ respektive /oi/: laufen–lojfen. Även i konsonanternas distribution finns skillnader. Exempelvis har jiddisch f eller p när tyskan har pf: Pferd–ferd, Kopf–kop.

Hebreiska tecken är det ursprungliga alfabetet för jiddisch. Via gudstjänstspråket arameiska/hebreiska kom dessa redan etablerade heliga bokstäver att nyttjas även för jiddisch, som liksom hebreiskan skrivs från höger till vänster. Alfabetet är konsonantiskt, med få undantag för några tecken som representerar vissa vokalljud. Numera finns en norm för att skriva jiddisch även med latinskt alfabet. Oavsett varietet eller dialekt är skriftspråket gemensamt. Bokstäverna fungerar också som siffror. Skriften finns i tryckstil och skrivstil, men saknar versaler och gemener.
 
 

Ordstruktur, ordböjning och syntax
Ordbildning och ordböjning i jiddisch ger en klar indikation om språkets historia. Ordens uppbyggnad stämmer i hög grad med tyska ords, d.v.s. en stam + avledningssuffix samt en del ord med prefix. Jiddisch skiljer inte på stark respektive svag adjektivböjning som i tyskan. Det finns ett tregenussystem och ett fyrkasussystem, men en viss sammansmältning kan skönjas och förenklingstendenser är vanliga. Exempelvis är bruket av zich, en generaliserad reflexiv, lika vanligt som en mer differentierad reflexiv som tyskans. Prefixen ba-, far-, der- motsvaras av de tyska varianterna be-, ver- och er- i orden bashreiben (beskriva), farschreiben (skriva ut, ordinera), derschreiben. (tillskriva).

Syntaxen skiljer sig från modern tyska på många punkter, även om det också finns likheter, t.ex. ett visst subjektstvång. Huvudsats och bisats i jiddisch har samma ordföljd, subjekt + verb + objekt, i både huvudsats och bisats. Det finita (tidsböjda) verbet har alltså inte slutställning, utan jiddisch är ett utpräglat så kallat V2-språk, d.v.s. det tidsböjda verbet kommer alltid som andra satsled.
Precis som på svenska säger man t.ex. er sogt, as si hot gebaken bilkalech, ”han säger, att hon har bakat bullar”. Denna skillnad gäller också för infinitiv och particip. Tempussystemet skiljer sig också från tyskan; man använder perfekt i stället för preteritum. ”Han stannade i Paris” heter er iz geblib´n in Paris medan man på tyska säger er blieb in Paris. Frågesatser bildas på tre sätt, genom omvänd ordföljd, med rak ordföljd men med stigande ton mot satsens slut eller genom frågeord + omvänd ordfölj.

Jiddisch visar upp en företeelse som i internationell facklitteraturen benämns "stylistic fronting" men på svenska ofta inversion : subjekt och finit verb byter plats i början av en sats. I jiddisch är detta obligatoriskt när en bisats saknar underordnande konjunktion, ven hostu gezogt hot Max geleynt dos bukh, ordagrant ”när har du sagt har Max läst boken?”. Jiddisch tillåter också dubbel eller t.o.m. trippel negation, vilket ger stora variations- och uttrycksmöjligheter. Far a geshlogenem hunt tor men kein shtekn nit vaizn lyder t.ex. ett ordspråk, ordagrant ”För en slagen hund får man ingen käpp inte visa”.


       Litteratur

  • Birnbaum, Solomon A. (1979), Yiddish. A survey and a grammar. Toronto & Buffalo. University of Toronto Press
  • Kerbel, Lennart (1995), Judiska ordspråk och talesätt. På jiddisch och svenska. Megilla-förlaget.
  • Stycket om språkets uppbyggnad och grammatik är sammanställt av Susanne Sznajderman-Rytz.